Recension av Sara Parkmans “Aster,atlas”
Foto: Linnéa Nöbbelin, Sofia Runarsdotter/Press. Montage: Maja Tingstedt.
Aster, atlas är Sara Parkmans nya album – ett album i form av en underjordisk ömsom himmelsk sagostig som varken lämnar det stora eller lilla oberört. Emma Aurora Vehre har varit på en musikalisk resa som stundtals är alltför storslagen för att sätta ord på.
Det är en förtrollande saga av såväl silkeslent som taggtrådsskarpt stoff att omfamnas och förundras av i Sara Parkmans nya album Aster, atlas. Det är tio låtar som skriker, väsnas, sjunger och bestämt vill höras på. Tio låtar som alla tycks utgöra små och stora rum i en bultande, bultande kropp. Mellan dem är stigen, blodet och sagan, som Parkman så episkt men ack så smärtsamt knyter ihop till ett, ja – gåshudsvackert mästerverk.
Sagan inleds av ett preludium som, följt av så många tidigare parkmaneska preludier, får mig att lyfta från marken och tro att även jag är i skepnaden av något underjordiskt, något sakralt. Det är hymnen, det är oden, det är bönen, det är psalmen. Som så ofta i Parkmans musik finns där gestalten av det kyrkliga och det heliga. Men den står aldrig ensam i en entydig tolkning, utan alltid i det dubbla. I då och nu, i det upphöjda och det betongnära. Aldrig blir det för avlägset, för distanserat, för stort; alltid förblir det nära, stundtals alldeles för nära. Det är i det sjugna latinet och i de ord jag så sällan förstår som jag blir som mest berörd. Och smärtad.
Men albumet rör sig inte bara bland mjukhet, gudomlighet och sentimentalistisk smärta. Aster, atlas är också hård. Stenhård. När jag når den tredje låten, Paradiset, ackompanjerad av Tuva Syvertsen, tycks allting dras till sin spets. Här ringas hela Parkmans musikvärld in, där stilleben, lusthus och purpur kontrasteras av taggiga ord och känslan av en hardcorenattklubbsscen som slutligen, i sitt klimax, löses upp i en växling mellan technoartad puls och en hänförande, utommänsklig vokalisering. Det griper tag i mig, fängslar. Jag får både lust att springa barfota ut i regnet, men också att klä mig i svart och i upprorsaffekt dansa på Berghain i drömmen om en mer besjälad morgondag.
Låtarnas växelgångar rör sig likt tempot; blir till stigar genom ljumna norrländska landskap och trolska urskogar, mellan köttslig kropp och salig andlighet, mellan det till synes stora till det allra minsta och sköraste. Återigen förlorar jag mig. Om Paradiset är ett rop riktat ut mot världen, är In manus tuas pater ett rum i det allra innersta. En ode till livets cykler; till det vi kom ifrån, till det vi är, till det vi älskar, till det vi ska upplösas i. Till ovissheten inför alltet, inför intet. Till att livet är tider som försvinner och vandringsleder genom våra sagor och våra hemliga trädgårdar. Kanske är det likaså en memoar och ett farväl. Att stå där på andra sidan och plötsligt se allting i klarhet. Känslan av “this was it”, och att det är vackert, att det är nog.
Sagan fortsätter, trots att jag redan nu ligger raklång på golvet och känner att livet är alltför stort för att greppa. Kanske är det just här Parkman fångar oss som starkast, i denna känsla av övermäktig existentialism. I hennes sätt att vara handen som visar det svindlande stora utan att någonsin överge. Jag känner mig trygg i att förlora mig själv i hennes värld, i vetskapen om att jag alltid till slut kommer att landa mjukt. I ett famntag, i ett postludium som åter förankrar mig i kroppen. Och så även denna gång.
Klimax är nådd. Om Aster, atlas var en stig, tycks den nu leda mot en abstrakt slutpunkt, mot något avklätt och sant. Som på väg ut ur Platons grotta, om man så vill. Sagolikt och ceremoniellt, med fotsteg burna av fioler, logdans, folkmusik och visa ord. Och slutligen är vi just där, i postludiet, i bönen och arbetet, i det allra mest storslagna, i den största hymnen till något större, något annat, något nytt, något alltför stort och samtidigt alltför nära för att riktigt kunna sätta ord på.
Resan är slut, eller kanske har den bara börjat. Sara Parkman är porten in; är sagoväsendet, den himmelska rösten, handen som visar vägen, rosenbuskens törne, världen som skakar och Salomos vishet. Återigen visar hon mig något större. Återigen får jag gåshud. Återigen vill jag aldrig lämna denna värld, denna saga, detta sakrala, smärtande och samtidigt vardagsnära universum som under tio låtar hunnit bli en del av mig. Tio låtar som jag aldrig vill ska lämna mig.
Sara Parkmans “Aster, atlas” får 5 av 5 skroll