Perspektiv

Foto: Amy Carron

Djävulen bär Prada blev ikonisk genom mixen av modevärldens glans och den vassa karaktärsdynamiken. Att spela vidare på den klassiska historien tjugo år senare är nog inte lätt. Vi på Skroll har sett uppföljaren och här är våra tankar.

När Runways anseende hamnat i botten efter en sweatshoprelaterad skandal ser ägaren Irv Ravitz (Tibor Feldman) en möjlighet att höja magasinets trovärdighet igen. Detta genom att anställa Andy Sachs (Anne Hathaway). Samtidigt har Andy själv hamnat i svårigheter. Hon har byggt upp sin karriär, är en prisbelönt journalist och lever sin dröm när hon plötsligt blir uppsagd till följd av mediebranschens budgetnedskärningar. Jobberbjudandet från Runway blir en ny chans, men också en resa tillbaka till det hon lämnat bakom sig. Denna gången blir hon inte Miranda Priestlys (Meryl Streep) assistent, utan hon får rollen som featureredaktör. 

Genom en ödets nyck återförenas de välkända huvudkaraktärerna från den första filmen, Miranda Priestly, Andy Sachs, Emily Charlton (Emily Blunt) och Nigel Kipling (Stanley Tucci). Alla är tjugo år äldre, tjugo år visare och navigerar i det moderna samhället. Modeindustrin har förändrats och frågor om kroppsaktivism och representation är mer centralt och viktigt för att företagen ska hålla sig flytande. Manusförfattaren Aline Brosh och regissören David Frankel får in det på ett naturligt sätt. Miranda Priestlys motvillighet till det visas med suckar och felanvända begrepp, men det blir mer av en underhållande detalj. 

I efterhand känns den första filmen mer personlig och småskalig, speciellt när man sett uppföljaren. Konflikten handlar inte om positioner, prestige eller intern rivalitet, den handlar om journalistikens och, för att hålla sig till storyn, Runways framtid. Det karaktärerna brottas med är inte en enskild person utan en utveckling som är obekvämt aktuell. Jakten på klick, metrics, budgetnedskärningar och automatisering blir filmens antagonist, och det skapar mer djup och tyngd än förväntat. Samtidigt släpper inte filmen relationerna mellan rollfigurerna. Efter första filmen kunde man undra vad som hände med karaktärerna efter att eftertexterna rullat förbi, det får man se i uppföljaren. Huvudkaraktärerna har alla utvecklats, Miranda blir mer mänsklig, Nigel börjar se sitt eget värde, Andy är mer självsäker och utvecklar en oväntat fin relation med Emily. 

Istället för att försöka göra en ny version av den klassiska filmen, som är en fälla många andra uppföljare hamnar i, utvecklar filmskaparna konceptet och frågar sig vad karaktärerna hade haft att säga idag. Karaktärer utvecklas till det bättre och Runway får fortsätta som det alltid har gjort, om än i en modernare form.