Vem bryr sig om det är skämmigt?
Spårvagnen gnisslar in vid hållplatsen. Om du springer nu så hinner du. Bärandes på både väska och matkasse undrar du om det är värt skammen. Dörrarna stängs. Vagnen rullar vidare – du missar den hellre än att se lite dum ut.
Men tycker någon att du ser dum ut? Blickar behöver egentligen inte betyda något. Andra kan observera utan att tycka eller tänka. När jag själv ser någon lägga rushen för att hinna så tänker jag inte så mycket om det. Det är bara en händelse bland många andra. Och jag tror att många andra också tänker likadant.
Med det sagt undrar jag hur många beslut som formas av andras möjliga blickar och åsikter. Hur många behöver vänta på nästa avgång? Hur många väljer att inte ta på sig det där klädesplagget som väntar i garderoben? Hur många väntar några timmar med att skicka det där smset för att inte verka för desperat? Hur många begränsar sig själva?
Fast det är inte så konstigt när svensk kultur till stor del handlar om att sköta sitt. Vi har ju klassikern. Stå minst en meter från varandra på hållplatsen. Skrolla lite på mobilen. Ha gärna hörlurar också. Låtsas att de runt omkring inte ens är där. Därtill bör du inte heller sticka ut för mycket. Inte vara för mycket. Kompotten av begränsningar gör att vi håller tillbaka. Även jag har fallit offer för det svenska tankesättet. Vem är jag att ha på mig de här kläderna? Det är märkligt.
Jag fattar att man inte alltid orkar lägga benen på ryggen om nästa spårvagn ändå går snart. Men det är en helt annan femma. Enligt mig tappar vi det som är att vara människa i det allt mer kalkylerande beteendet. Ibland tycker jag att det känns lite främmande när folk beter sig som NPC:s och inte interagerar med varandra. Det känns nästan overkligt.
Jag vill se mer av det skämmiga. Mer av det mänskliga. Spring till vagnen. Skicka smset. Ha på dig det du vill. Skäms inte.