perspektiv

Har vi optimerat bort förmågan att vara människor?

Ellen Holgersson

Foto: Josefine Törnblom, Linnea Ahl. Collage: Maja Tingstedt.

Vi scrollar bort våra jobbiga tankar, undviker tystnad och gör allt för att livet ska flyta på så smidigt som möjligt. Kanske är “friction maxxing” ett tecken på vad som händer när bekvämlighet går för långt.

Häromdagen tog jag en elsparkcykel till gymmet som ligger sju minuter bort. När jag kom hem beställde jag mat trots att jag hade handlat dagen innan. Resten av kvällen låg jag och skrollade tills att hjärnan blev för trött för att tänka. 

Och jag är långt ifrån ensam.

Det känns som att hela vår generation har blivit besatt av att allt ska gå lite snabbare, lite smidigare och kräva lite mindre av oss. Vi optimerar våra liv in i minsta detalj. Mat ska levereras till dörren, hörlurar ska fylla varje tyst minut och scrollande ska döva vår ångest. Allt handlar om att minimera friktion. Problemet är bara att vi samtidigt verkar må sämre än någonsin. 

Mitt i flödet av alla sätt att “maxxa” livet introducerade skribenten Kahryn Jezer-Morton begreppet “friction maxxing” i The Cut. Idén bygger på att livet faktiskt behöver skava lite för att kännas meningsfullt. Genom att välja den längre eller mer obekväma vägen – promenera istället för att ta spårvagnen, laga mat istället för att beställa, vara ensam med sina tankar istället för att distrahera sig – ska vi återfå någon slags närvaro. 

Och jag fattar verkligen varför människor dras till det. 

Sämre koncentrationsförmåga och oförmågan att bara vara i tystnad är något många av oss känner av varje dag. Jag har själv märkt hur dålig jag är på att ha tråkigt. Min kropp tillåter inte det. Så fort jag väntar på spårvagnen tar jag upp mobilen. Så fort något känns jobbigt distraherar jag mig. Det är som att hela mitt liv byggts upp för att undvika minsta lilla obehag.  

Men kanske är det just därför friction maxxing känns så lockande. Det säljer in idén om att vi kan få tillbaka kontrollen över våra hjärnor och våra liv. Problemet är bara att även friktion nu blivit till content.  

Att promenera utan hörlurar, läsa en bok eller ta trappan istället för hissen har plötsligt blivit en metod. Ett hack. Ett “maxxing”. Som om vanligt mänskligt beteende måste paketeras om till en trend för att känns värdefullt. Att göra något utan mobilen i handen ses nu nästan som självutveckling. 

Det är också det som gör hela fenomenet så absurt. Samma internet som förstört vår koncentrationsförmåga försöker nu sälja tillbaka fokus till oss genom morgonrutiner, dopamin-detoxs och självhjälpstrender. Till och med vår längtan efter närvaro och mening har blivit något som ska marknadsföras, konsumeras och förvandlas till innehåll. 

Och kanske är det därför jag har svårt att tro att ännu ett “maxxing” faktiskt kommer lösa något. För vi behöver inte fler trender som berättar hur vi ska leva. De flesta av oss vet redan varför vi mår sämre av att konstant skrolla och aldrig vara ensamma med våra tankar. Frågan är bara varför det blivit så svårt att sluta. 

Så kanske är det mest tragiska inte att vi gör allt för att slippa obehag, utan att vi nu behöver en trend för att våga möta det igen.