Hjulen som rullar vidare i generationer
Från hemmabyggda ramper till organiserade träffar i uppstyrda skateparker. Det är ungefär 50 år sedan skateboarden kom till Sverige och idag samlas allt från tjejskejtare till gubbskejtare på ramperna. Tillsammans bidrar de till att livsstilen, trots sin långa historia, lyckas leva vidare i generationer.
“Kör du först” säger någon och viftar med armen för att ge plats åt Johanna Steninger. Läppstiftet står stadigt i bakgrunden. Hon rättar till knäskydden, sätter ned brädan och tar plats. Hon har bruna Vansskor på sig, gummisulan sträcker sig lite extra till ovansidan av tårna. Ena foten sätter hon längst fram på brädan och den andra alldeles bakom. Efter ett djupt andetag rullar hon nedför den mörkgröna rampen av trä. Det svajar lite till en början, men efter några omgångar upp och ned är rörelsen stabilare. Till slut kliver hon av och låter någon av de andra som står på tur få åka.
– Ah, utbrister hon, att det ska vara så svårt.
Det ekar av hjul som rullar längst med den betongbelagda platån i Frihamnen. Ljudet av 6:ans spårvagn som tar sig över Hisingsbron blandas med fiskmåsarnas gnällande. Någons portabla högtalare spelar Zara Larsson på låg volym i bakgrunden.
– Hej! Är du här för att prova på skate?
Det är Melissa Zabihi som frågar, som tillsammans med Claudia Nguyen The och Laida Mar Molina är arrangör av kvällens “Tjejskate”. Det har skyltats om evenemanget på Instagram av den ideella föreningen “GBG skatebirds”. Detta är ett av många tillfällen då föreningen styr upp evenemang för tjejer och icke-binära att träffas och skejta tillsammans. Ikväll är det “Tjejskate” för 18+, det ska grillas korv, drickas bärs och givetvis, skejta.
– Jag engagerar mig i det här mest för att jag själv vill ha tjejer att skejta med, säger Claudia Nguyen The.
Claudia Nguyen The är 30 år gammal och började skejta i sina tidiga tonår. Det var när Actionpark öppnade upp i centrala Göteborg som hon gick dit för att hänga. Efter ett tag var det någon av de äldre skejtarna som kom fram till Claudia och tyckte att hon borde börja skejta själv. Hon hade en waveboard med sig, varpå den äldre killen ställde ett ultimatum; om han lyckades sätta en “ollie” med waveboarden skulle hon börja skejta. Och det gjorde han.
– Tyvärr var det så det gick till. En lång, snygg, duktig och äldre kille fick mig att börja skejta, säger hon och skrattar.
“Inom skate krävs det bara att du dyker upp”
Skateboarding har varit en etablerad subkultur i Sverige i snart 50 år. Kulturen föddes i Kalifornien under 1950-talet som ett substitut mot surfbrädan när vågorna uteblev. Därifrån har skateboarden och dess åkare skapat en kultur med tillhörande kläder, skor, musik, filmer och tidningar. Idag är skateboarding en livsstil likaväl som en OS-gren.
– Om man vill att skateboarden ska ta över ens liv så går det verkligen, säger Claudia Ngyen The.
Hans “Puttis” Jacobsson har varit med sedan den svenska skateboardens begynnelse. Han har skejtat sedan 1977 och går nu in på sitt 49:e år som skejtare. Under sin karriär har Hans Jacobsson bland annat samlat på sig ett EM-guld och fått möjligheten att tävla runt om i hela världen. Bosatt strax utanför Borlänge är han idag vice ordförande i Sveriges Skateboardförbund. Han klassar sig själv som “gubbskejtare” och deltar fortfarande i tävlingar när tillfällena ges.
– På den tiden fanns det ju inga diagnoser på samma sätt, men jag tror att många av oss hade haft bokstavskombinationer idag. Vi var inga plugghästar om man säger så. Vi fann en gemenskap i skejten.
När Hans Jacobsson började åka skateboard fanns det inga parker med ramper som var särskilt avsedda för skateboardåkning. Det var dessutom förbjudet att åka på allmän plats.
– Vi åkte ändå, vi snodde virke från bygget bredvid och gjorde våra egna ramper, berättar han.
År 1979 anordnades det första skateboardlägret i Sverige. “Eurocana” var ett sommarläger i Rättvik för skejtare som inte bara var något nytt för Sverige utan även var det första av sitt slag i världen. Hans menar att detta satte skateboarden på kartan och var en viktig händelse för skejtkulturen både i Sverige och i stort. Han deltog själv på lägrena i Rättvik och fick vara med när den amerikanska proffsåkaren Tony Hawk landade tricket “720” för första gången.
– Idag kan jag se barn som åker som är betydligt bättre på att åka än vad vi någonsin var, men det är så fint att se att det utvecklas hela tiden.
Det kommer fler och fler personer till bänken vid sidan av skaterampen. Vissa av dem med en bräda under armen och för vissa av dem är det första gången någonsin som de kommer att ställa sig på en skateboard. I en flyttkartong ligger hjälmar, knäskydd och handledsskydd att låna, bredvid ligger ett antal brädor i olika storlekar beroende på vem det är som skall stå på dem. För de som är här för att åka för första gången hjälper Melissa Zabihi och Claudia Nguyen The till att få in tekniken. De joggar lite smått längst med sidan och håller i deras händer.
– Skejten är väldigt individuell, så det passar sig för många som kanske inte gillar lagsport. Till skillnad från till exempel fotboll där du går in på en plan och det förväntas något av dig. Inom skate krävs det bara att du dyker upp, berättar Claudia Nguyen The.
Både Claudia Nguyen The och Hans Jacobsson berättar om hur det krävs en viss mentalitet och psyke för att klara av att skejta. Men Claudia Nguyen The tror att det också är därför som skate har blivit till en subkultur trots att det egentligen klassas som en idrott. Skaterampen fungerar som en mötesplats där likasinnade människor möts, skateboarden står visserligen i centrum men det finns inget krav på att du måste skejta för att få vara där. Det finns inget bokningssystem, väntelistor eller enskilda ramper för pojkar 14 och en annan för flickor 16. Åldersgränserna överskrids, prestationsnivån överskrids och könen överskrids. Det skapas ett socialt sammanhang där alla som vill får vara med.
– När man samlas vid rinken och bara ser någon som är på ungefär samma nivå som en själv, då hittar man varandra för att man vet att du också har stått och nötat den där ollien i flera månader precis som jag har gjort, säger hon.
Melissa Zabihis arm pryds av en tatuering som föreställer ett gap med en skateboard på tungan. Hennes vida jeans släpar lite i marken. Hon berättar hur hon har lärt känna många av sina kompisar tack vare skejten. Mellan henne och Claudia Nyguyen The skiljer det sig sex år men de har trots det varit vänner sedan många år tillbaka. Hon berättar om hur alla hennes första “vuxna erfarenheter” skedde i samband med skejten.
–Jag är så tacksam för att ni tog emot mig på det sättet som ni gjorde och att jag fick hänga med er trots att jag bara var en skitunge, fortsätter Melissa Zabihi.
För Johanna Steninger är det andra gången hon deltar under en sådan här kväll. Hon är 31 år gammal och började skejta för fem år sedan.
– Jag hade alltid velat prova på skate men jag vågade aldrig, berättar hon.
Hon står intill den gröna rampen och förbereder sig för sitt första åk. På huvudet har hon en ljusblå hjälm och utanpå jeansen sitter det ett par svarta knäskydd. För ett par år sedan drog hon på sig en korsbandsskada i skaterampen. Nu är hon så gott som färdigläkt och jobbar med att hitta tillbaka och våga igen. På avsatsen uppe på den gröna rampen trängs hon nu med flera killar där ingen varken har hjälm eller knäskydd på sig.
– Det är viktigt, särskilt som tjej, att våga ta plats, säger hon.
Hon tar sig ner från den u-formade rampen på brädan, men när hon kommer upp på andra sidan försvinner brädan under fötterna. Hon slår med båda armarna längst med utsidan av kroppen när hon kliver av rampen.
På skaterampen råder det en “oskriven regel”. Om man misslyckas bör man kliva av och vänta på sin nästa tur. Men för Johanna Steninger, som i jämförelse med många andra inte är lika självsäker på brädan, kan det innebära att hon får åka ned endast en gång innan hon behöver kliva av igen.
“Man behöver en machokille på axeln”
Det råder ingen tvekan om att Johanna Steninger, Melissa Zabihi och Claudia Nyguyen The tillsammans med de resterande tjejskejtarna är en minoritet inom kulturen. De berättar hur det alltid har varit svårt att ta plats i en mansdominerad kultur och att det framförallt var svårt under tonåren. Detta är en av anledningarna till att denna typ av evenemang också styrs upp.
– Det är inte alltid så lätt att som ensam tjej komma och våga ta plats bland en massa killar, det blir enklare och roligare om man i stället kan göra det tillsammans, säger Melissa Zabihi.
Av alla de 35 000 personer som är medlemmar i Sveriges Skateboardförbund är 74 procent män och 24 procent kvinnor. Via en enkät som förbundet skickat ut till sina medlemmar över 20 år, svarade cirka 75 procent av kvinnorna att de har börjat skejta under de senaste nio åren.
– Men jag tror samtidigt att det kan vara bra också med lite machokultur när man skejtar som tjej. Man behöver liksom en machokille på axeln som säger åt en att fortsätta pressa sig själv, säger Melissa Zabihi.
– Ja, verkligen, i stället för massa tjejer som bara säger “det är lugnt, det spelar ingen roll om du inte klarar det”, säger Claudia Ngyuen The och båda skrattar.
“Gubbskejtaren” Hans Jacobsson är aktiv som vice ordförande i Sveriges Skateboardförbund. Där kämpar han tillsammans med sina kollegor för att få skateboarden att ta större plats i samhället och för att kulturen fortsätter att utvecklas till att bli ännu mer inkluderande och förlåtande. Bland annat genom att göra riktade satsningar för kvinnor och icke-binära.
– För att det ska hända något måste man anstränga sig, precis som vi gjorde när vi tog över skejtbranschen för 50 år sedan, säger han.
På det tredje försöket lyckas Johanna Steninger få pli på rörelsen. Hon tar sats och tar steget ut från avsatsen på den gröna rampen. Hon tar sig över till den andra väggen, brädan fortfarande fast under fötterna. Hon tar sig från sida till sida och bestämmer sig att själv gå av för att ge plats åt de som står på tur. Hon tar upp brädan i handen och sätter sig ned på trappen bredvid. Pustar ut.
– Fan vad skönt att jag lyckades sätta det, säger hon och leendet smittar av sig till hela parken.